Idag hände det som inte får hända. 

 

Jag och mamma skulle gå och hämta Nicara och fölis för att åka till seminstation, allt var som vanligt. Men när jag skulle få tag i fölungen så hoppade han till av en okänd andledning och så sprang han rakt genom den stängda grinden fick då lite panik eftersom han fastnad. Men det var inte allt när han kom loss tänkte vi skönt han traslade inte in sig men så fortsatte han rakt in i nästa hage! Han försökte hoppa över staketet till ungstohagens somarbete men han fastna med bogarna så han föl rakt ner på nosen, då tänkte jag att när han låg ner så kunde jag få tag i honom men nej han kom upp aldeles för snabbt och då kom paniken på riktigt!

 

Han var då alltså i den STORA somarbetshagen med dessa:

Unghästar och älder ston.

 

Och otur som vi redan haft fick vi mer av för dom hörde honom när han började gnägga efter mamma, och då kom dom i FULL galopp! Och i mitt huvud fantiserade jag om avsparkade ben och en död fölunge.. Så jag börjar springa mot honom men dom kommer aldeles för fort och han travar typ runt i en cirkel av förvirring då försöker jag vända mig om och mota bort dom, men att få ca 15 hästar att låta en liten fölunge vara kunde jag ju bara glömma så dom sprang inprincip bara förbi mig. 

 

Fick då en sådan läskig känsla, jag kände mig verkligen förtvivlad och helt hjälplös skrek åt mamma att hämta hjälp men hon kunde inte göra mer än försöka ropa på hjälp samtidig som hon försökte hindra Nicara från att springa in i hagen även fast hon verkade ganska lugn det verkade liksom som att hon inte riktigt fattat att han var borta... Då fick jag världens aderenalinkick och en sådan beskyddande känsla över fölungen som jag inte riktigt kan beskriva det enda som gick i mitt huvud vara att han inte fick bli skadad..

Så sen när dom börjar flokas runt fölungen för att nosa på honom fick jag panik och bara kastade mig in mellan alla stona och jag lyckades faktiskt komma fram till honom så jag lyckades lägga handen runt halsen på honom. Då lunganade jag ner mig lite för då viste jag iafl var jag hade honom och det fanns ingen risk för att han skulle börja skena runt eller något annat dumt och så kommer jag ihåg att jag sa till honom typ "nu har jag dig gubben bara lugn". Så med ena armen runt fölungen tog jag grimskaftet med den andra för att få dom att låta honom vara. 

 

Kommer inte ihåg direkt hur länge jag lyckades hålla hästarna undan men till slut kom Jana och Johanna (2 vi känner) och joggar förbi , rent slumpmässigt, och ser mig och kommer för att hjälpa! Och när dom kom så höll Jana borta stona medans jag och Johanna lyckades ta fölungen enda bort till grinden där mamma stog med Nicara. Kommer knapt ihåg hur vi fick ut honom allt gick så fort..

Usch sen när vi kom ut ur hagen och fölungen var i säkerhet kunde jag knapt stå upp var helt skakis...

Kommer fortfarande ihåg skräcken när jag ser ALLA hästarna bara springa rakt mot honom! Och visst även om dom inte hade gett sig på honom kunde han fått en spark av "misstag" som inte igentligen var riktad mot honom. Och då kunde det ha varit slut sen liksom..

Sen hade vi väl på något sett tur att Nicara inte upptäckte/fattade att han var borta eller i fara  tills vi nästan var vi grinden för tänk om hon hade på allvar försökt ge sig in i hagen efter honom för att skydda honom då hade det gått riktigt illa, vill inte äns tänka på det.

 

Nej den här upplevelsen hade jag helst velat slippa. Men vi hade väl tur i oturen mycket mer kunde hänt, det var ju världens tur att Jana och Johanna kom! Vad hade hänt annars liksom om ingen kommit... Och sen sa pappa att det kunde lika gärna kunde varit jag som fått en spark av misstag.. Och om jag skulle sett situationen på håll hade nog inte gett mig in hos alla stona sådär men det var liksom paniken som fick mig att bara göra utan att direkt tänka, mitt enda mål var att få tag i fölungen så att han inte skulle komma till skada. Men igentligen när jag tog tag i honom fick jag nästan samma risk som honom att bli sparkad, och det är nog lite av ett under att vi inte blev det för det var en häst som gick omkull nästan precis brevid oss, våran egna häst Camara, i all uppstådelse halka hon på det blöta gräset. Men annars kommer jag nästan inte ihåg någonting förutom att jag slog och skrek på dom allt vad jag hade för att hålla dom på avståd så jag har ont i halsen nu...

Detta var något av det hemskaste jag varit med om, att bara känna hjälplösheten.. Nej usch! Vi får vara glada för att det trots allt gick bra! Men skönt att få skriva av sig lite en chans att smälta det lite...